Fröken Fredrickson

Visst, det kanske inte sker så mycket övernaturliga saker och mord. Men stämmningen är densamma som i en Stephen King bok. I en av Maines kvarter med småstadsmänniskor. Sådana (som jag) är lite speciella. Och kanske inte alla gånger på ett bra sätt. Kanske ibland lite... Kusligt speciella. Alla vet allt, om alla. Eller kanske inte allt, men det ytliga. Skvallret går som en röksignal. Den går runt, tills den kommer tillbaka. Det går för det mesta inte att undvika en sådan sak. Någon som är gravid, någon som dött, någon som fyllekört. Men såklart tystas de värsta sakerna ner. Man vill ju inte att den lilla population som samhället består av ska försvinna. Tvärtom, man vill få in nya. Utöka sortimentet, få bort inavlet. Fast man förnekar inavlet, trots att halva befolkningen har samma efternamn. Fast alla är inte lika öppna och vänliga mot de nya som flyttar hit. Vissa hyser agg, och vill ha bort dem. För de anser att nya människor innebär nya kulturer, nya sätt att leva, nya traditioner och regler. De vill liksom ha kvar sakerna som de var innan.

Därför kan hemska saker ske. Därför kommer de att låta hemska saker ske. Och de nya är för dumma, så att säga, för att förstå sitt eget bästa. Det finns oskrivna regler, som att man aldrig ska vara först in i en nyöppnad butik. Det visar på att man är för nyfiken av sig. Man ska akta sig för att göra uppseendeväckande saker. Det bara är så. Så som med mycket annat.