Fröken Fredrickson

Åh, äntligen! Ni ska bara veta vilken tid det har tagit att komma fram till denna sida. Jag tror jag har suttit och väntat på att den skulle ladda klart i en halvtimme nu! Jag befinner mig hos min morfar och han har inget annat än det hederliga, men ack så långsamma "modemet". Idag har jag köpt mig en fin kjol och strumpbyxor i Hudiksvall, där min morfar bor. Han bor strax utanför på en halvö som heter Mössön. Av han fick jag en riktigt ful mössa. (haha, mössa och mössön) En så kallad Ingemar Stenmark-mössa. Brokig med massa färger på. Men just min mössa är vit blå och gul. Den ska jag ha på mig varje dag, jag bara älskar den! Det är en himla ful en mössa. Imorgon, då ska familjen Fredrickson och morfan-san åka in till hudik igen. Vi ska dit för att gå på loppis. Och jag hoppas självklart att jag gör något sådant där "superfynd" som får mig att nästan tro att det är för bra för att vara sant. Jag hoppas på att finna några gamla vinylskivor att sätta upp på väggen, själva omslagen. En hylla till ett rimligt pris för att sätta upp mina favoritsaker på. Sedan någon frän liten pryl/leksak från 70talet. Jag diggar sådana saker fedth mycket. Min hund, Molly och jag var ute och promenerade i det karga och bittra vädret här på Mössön. Med min nyfunna älsklingsmössa och ett tuggummi i munnen med god smak. Där gick vi på grusvägen, asfalt har ännu inte hittat hit. Vi sprang en bit, bara för att liksom. Sedan stannade jag och Molly mitt i vägen. Jag tänkte höra om det kom någon bil, eller kanske en människa. Men det enda som hördes var mina egna andetag, snabba efter den lilla springturen. Jag slutade att andas, bara för att. Då hörde jag ingenting. Det gjorde faktiskt ont i öronen för att det var så tyst. Det var som att världen hade stannat upp. Som att det bara, just för det där tillfället inte fanns några andra på jorden förutom jag och min hund. Det var en märklig och ytterst härlig känsla. Ganska skrämmande om jag ska vara ärlig... Sedan fortsatte vi en bit för att sedan vända och gå tillbaka. Efter det har jag suttit och ritat blommor och fåglar i alla möjliga former. Det är sådana här gånger, när jag sitter här och knappar på tangenterna på övervåningen i morfars hus med snedtak, som jag verkligen känner livet. Eller hur jag ska sätta ord på det. Det är ganska svårt. Men jag gillar små saker i livet, de som gör det uthärdligt liksom. Nåja, nu ska jag inte skriva något mer. Jag har skrivit tillräckligt, jag ville bara dela med mig. PEACE! (Hoppas som FAN att detta inlägg publiceras, annars blir jag tårögd i ögat)