Fröken Fredrickson

Det droppade blod från övervåningen. Ner på den ljusa trappan av trä. Något har dödats, slaktats rent av. Kallblodigt av vrede, hat och ilska. Någon som var arg. Jag stod och kollade på. Det var bland det hemskaste jag sett. En grammofon spelade låtar som hörts av många öron förut. Den hackade och fick den att upprepa en mening, "We´ve only just begun." Och det var sant som det var sjunget. Det hade bara börjat... Jag gick upp för trappan, fick blod i håret som rann ned på pannan. Där, på golvet låg det en man. Korpsvart hår och utslagna tänder. När jag gick fram för att se vem det var, hördes ett kras under min sandal. Det var en utav hans vita tänder. Några han säkert ägnat mycket tid till att få dem så perfekta. Men nu, nu var de allt utom perfekta. Jag vände på hans långa spinkiga kropp. Hans blodiga ansikte var inte längre att kännas igen vid. Näsan var bruten, ett öga var utklöst. Munnen var uppsvälld och blodfylld. Hans naglar var fulla med smuts och hud. Några av fingrarna var brutna och några saknades. Jag tror aldrig att jag sett någon så... Förstörd, förut. Hans bruna ullbyxor var sönderrivna och blodstänkta och hans vita stjorta med krås saknade en ärm. En stank hade börjat sprida sig i den luftiga och stora vindsvåningen. En stank av påbörjad ruttnelseprocess. En söt stank. Det luktade som när de tar reda på köttet från en älg och slänger resterna i skogen, som för att bli av med problemet.
Solen sken in genom ett av de sneda takfönstrena. Den lyste upp och fick rummet att se ganska gemytligt ut. Om man bortsåg från det vidriga, fruktansvärt äckliga liket som låg mitt på golvet. Jävla äckel alltså. Aldrig har jag sett något så äckligt som denna man. Han må ha varit ganska tilltalande som levande människa, men nu skulle inte en jävel vilja ha honom. Jag öppnade ena fönstret så att frisk luft skulle blanda den söta, döda doften med en doft av björk och tall. Jag råkade snubbla på likets ena sko och föll mot trägolvet. Stickor trängde in i handflatorna och blod sipprade ur. Framför mig låg ett rostigt järnverktyg. Troligtvis hade den använts av mannen som låg till höger om mig. Låt oss kalla mannen "Sam" för att göra detta lättare. Sam hade i vild förtvivlan försökt att skydda sig mot angriparen med hjälp av detta verktyg. Verktyget hade tagits ifrån honom för att i stället användas mot honom. Den hade körts igenom Sams mage, sedan dragits ur. Men trots detta hade inte Sam dött på direkten. Det hade tagit ett tag... En plågsam död hade ägt rum på denna plats som jag nu stod på. Det kunde skymtas i den lilla bit av ansiktet som fortfarande var i ett hyfsat skick. Det ena ögat visade en historia av skräck och panik. Det andra ögat hade försvunnit.


Okej, jag skrev lite. Mer kommer sen, det kan vara drygt att läsa hela på en och samma gång. Jag måste börja skriva igen. Det är så fantastiskt kul.