Fröken Fredrickson

Tusen gånger frågar man sig varför och aldrig får man något svar.

Ack...
Funderingarnas mästare.
Jag vill inte vänta länge.
Jag vill bara ta de allra nödvändigaste sakerna och dra någonstans. Till något ställe som man aldrig vill åka ifrån.
Men fly är inget alternativ, det är bättre att kämpa emot och lösa sakerna.
Ännu en gång, tänker, funderar. Orkar inte. Vill inte. Blir arg. Struntar i allt. Saker går snett. Hamnar efter. Orkar ännu mindre. Psdgtyd. Och där gjordes den sista ansträngningen.

Och jag vill dedikera en fin liten text till alla av dem som inte vet när och vart den tunna, men så väldigt betydelsefulla, linjen skall dras.
Men tyvärr riskerar denna hårfina linje brytas av något slags (hat) tryck. Det knäpper till, och den är av. Knäpper som en kycklings nacke när den svingas mot ett träd. Smackande, som en äcklig tonårskyss. Jag funderar, sittandes i min gyllene snurrstol, varför? Det stundande ögonblicket, inget svar. Ensamheten har återigen funnit sin plats i det tomma utrymmet någonstans djupt inom mig. Så, resultatet av funderingar: NOLL