November är en självmordsmånad
Jag är inte på historialektionen. Jag ska tydligen plugga medans en grupp redovisar något. Jaha. Men tänk om jag inte vill plugga då. Ja då gör jag ju såklart inte det. Våran klassassistent misstycker. Hon kan spetsas på en påle, typ. Nej kanske inte, men hon kan ta och hålla käften och sköta sitt. Ge fan i mig i alla fall. Jag orkar inte med skolan, jag vill bara hem och glömma allt vad skola och plugg innebär. Men jag kan inte åka hem för jag måste träffa en läkare klockan tre. Och utan smink är jag också. Jag. är. SÅ. trött.
Seriöst, du är ju den perfekta blondinen, vad ska du med smink till?
Skolan är jobbig ibland men då gäller det att inte tänka negativt för då blir det bara värre och så hamnar man i en spiral på väg nedåt. Till slut står man där framför tågrälsen eller med snaran om halsen. Den enda vägen uppåt är att uppskatta det man har och tvinga sig själv att tänka positivt även när det är tufft. Det absolut farligaste när man mår dåligt är att tycka synd om sig själv. Då sitter man och hoppas att andra ska dra en upp ur skiten, men de kan ingen annan än du själv göra. Alla deprimerade personer blir trötta har psykologer konstaterat, det är nämligen mycket slitsamt för kroppen att må dåligt psykiskt.
Vad har detta med mitt blonda hår att göra? Och vad vill du få ut av att skriva det här? Att jag tror att andra ska hjälpa mig? För i så fall råkar du ha fel. Och gällande sminket så kan du ju alltid läsa tidigare inlägg. Puss.
Det var inte så jag menade ),;
Du verkade bara så deppig så jag tänkte skriva något uppmuntrande, jag kan förstå i efterhand att det kan ha misstolkats. Sorry.
Ja, det misstolkades. Och du behöver inte vara anonym, jag vet vem du är :)
