Fröken Fredrickson

Emma har en SNYGG rumpa, en vältränad rumpa. Finaste formen är den i. Hennes lår är slimmade och nästintill omöjligt lena. Jag älskar när hon har på sig tajta klänningar och kjolar, shorts och byxor. Jag har alltid varit avundsjuk på hennes kropp. Hennes armar, hennes mage, och framförallt hennes rumpa. Jag skulle göra vad som helst för att få en kropp som hennes. Men jag nöjer mig med att kolla på hennes, ibland klämma lite på rumpan sådär sexistiskt som män brukar göra. Jag beundrar henne. Hela henne. Emmas personlighet, hår, ansikte, skratt, humor, mammarollen hon ibland tar på sig, hennes amerikanska uttryck, allt. Hela henne. Och hon tror att jag tycker att hon är tjock. Det gör jag inte. Hon är så galet perfekt. Och jag tänkte att de där byxorna minsann skulle klä henne. Och att hon skulle bli glad över dem. Men det vart hon inte. Hon tyckte att jag var elak. Jag kunde inte ha dem, för att jag blivit smalare. För jag vill också vara lika vältränad som henne. Men jag är mindre än henne, kortare, och kan inte få samma muskulatur som henne. Jag har blivit kallad tjockis av vänner, haft ångest över det. Det gör ont. Även om de som säger det inte vet hur hårt det tar i hjärnan. Så att säga det till någon annan skulle aldrig falla mig in. Därför blir jag så ledsen över att Emma tror att jag vill förolämpa henne på detta sätt.

Uuuuh... Skulle kännas skönt att kräkas lite. Skulle inte ha ätit glass, nej nej. För mycket socker, för ont i magen. Ont i vaderna har jag också, trots att jag bara klippt gräset och gymmat? Jag börjar vekna. Dags för en veckas hårdträning. Springa, gymma, ut och gå. Mindre kolhydrater och kalorier, mer proteiner. Jag har sagt till mig själv att jag ska ha ett synligt sexpack tills min födelsedag... Ingenting är omöjligt. Men kanske inte på fem dagar. Snarare två veckor. Jo, sen har jag några byxor som jag inte kan ha längre. De går inte att sy in heller. Emma? Vill du ha dem?! Ett till mål jag hade tills på fredag var att väga 48 kilo, men det är i stort sett redan avklarat. 47 är min målvikt i övrigt. Tänk att jag har vägt nästan tio kilo mer. Uh. Blä. Fast själva vikten är ingenting jag lägger så mycket vikt i, det är hur jag ser ut och så som är viktigast haha... Ordskämt, oooordskämt! Jag tror att jag har fått in min blogg på fel spår här. Börjar nästan bli lite ytligt. Eller det kanske det redan är, eller har alltid varit. Ah. Shit, jag har verkligen jättemycket att skriva om. Och jag skiter i om ni tycker att det är jobbigt att läsa allt det här, även om jag tycker synd om er som slösar eran tid på en massa nonsens. Hur som helst, mina dagar har varit galet lugna, knappt tränat eller något. Riktigt soft. Jag har haft That 70´s Show-maraton med mig själv. Ritat en del. Läst. Löst Sudoku... Städat, rensat små lådor. Hittat en larv i min säng, varit rädd för att bli kidnappad av utomjordingar. (Dumma bok som spökar till det i hjärnan så där på kvällen.) Ja, jag har seriöst varit rädd att det skulle komma utomjordingar och föra bort mig. Klä av mig naken och köra upp en metallgrej i röven på mig. Sedan lämna mig i skogen helt apatisk. (Det var så det stod i boken i alla fall. Den heter Närkontakt av Whitley Striber. Och enligt honom och bokförlaget ska det vara en sann återberättelse av vad som hände honom när "främlingarna" lekte runt i hans anus.) Det skrämmande är att jag faktiskt tror på en del av det som skrivs i den. Okej, ALLT. Jag tror på allt som står i den. Samtidigt så känner jag en viss skepticism, det kan vara lurendrejeri också. Faktiskt. Jag som alltid har önskat att jag någon dag skulle bli bortförd. Han har sabbat hela min tro. Nu kommer jag att vara rädd i stället för att lägga på mitt finaste leénde och göra "V-tecknet". Attans. Attans, jag skulle verkligen inte ha ätit glass känner jag. Ångest, verkligen. Och magen, gigantisk. Som Kebnekaise. Okej, jag överdriver. Men det är det jag ser när jag står framför spegeln i bara trosor. Och om jag har trosor som verkligen är fula, typ ett par ljusgröna med höga kanter och slappt sittande så hälften av tyget sugs in i rövskåran, då känner man sig bara såå ful. Grotesk, skulle jag vilja säga. Jadu, jag och mina idéer, jag och mina fina kärleksgropar. Seriöst, jag kanske borde överväga att börja skriva krönikor och skicka in i tidningar? Vem vill inte läsa om någon okänd människas celluliter och utomjordingsfobi? Samt vulgära språk? Jag skulle inte tacka nej i alla fall. Jag tror att killar skulle ha väldigt svårt att motstå min charm. De skulle nog bli väldigt upphetsade av att läsa, väldigt ordagrant, om hur mina trosor "sugs in i rövskåran".

Nä, nu ska jag ta mig en glutt i marsmänniskoboken, och somna med skräcken i hjärnan och kniven i handen. Fast först måste jag BAJSA. Hehe. Nä, faktiskt inte just nu, men borsta tänderna i alla fall. De börjar nästan mögla. Så äckliga är de. (På grund av min egen lathet måste tilläggas.) Goder natter på eder alla. PUNKT.

Momme, Nivea, stickade tröjor, Polly, chokladen Pops, bilbingo, vacker, tjockt brunt hår, tre kronor-serien, grönsaksknippen, fiskråka!, jäääänyfär!, solbränd, brödpudding, jordgubbskräm, en lila ponnyhäst med gul man som jag var rädd för när jag var liten, fina händer och långa naglar som jag alltid var avundsjuk på, Allers och Allas, fika, glassbåt och glasstårtan, fint leende, glädjefyllt skratt, klocka som inte var vattentät, KOTTE! Titta kotte!, blommor vi plockade längs vägen, basket, värme, rådjur, ekorrar, fåglar, rävar, en guldfärgad fotlänk som jag fick, husvagn, glaselefant, sovsäcken, Hjärtan. I alla olika former och färger och mönster.

"Har du slutat rita hjärtan nu?" "Ja, dom är så töntiga haha!" "Ja men det tyckte du då inte när du var liten. Oh, det skulle va hjärtan på aaaallt. Å det skulle vara i alla möjliga former och färger, till och med mönster också! Jag kommer ihåg jag när du satt här och ritade ett papper fullt med hjärtan. Åh det var så fint så tyckte du!"

Det mesta är upp och ner nu. Mormor är död... död. Morfar ligger på sjukhus och är väldigt dålig. Farmors bror, Roland, är också dålig. Den där cancern. Jag blir tjugo år om en vecka. Mormors begravning ligger runt hörnet och gnager. Mitt "fantastiska tjugoårskalas-barnkalas" kommer jag nog att skippa. Känslor är som ett trassligt garn hos de flesta runt om mig just nu. Min mormor finns inte längre. Det gör hon inte. Jag somnar med blöt kudde och vaknar med svullna ögon. Står framför spegeln och petar mig på magen "bli smal någon gång då", medans jag tar på mig ett par jeans i storlek XS. Som inte är ett dugg trånga. Drömmer att min familj dör, dör, dör. Och en gång så var mormor inte död, hon satt ute och solade med en Niveaburk brevid sig. Hon bjöd mig på choklad, sån där dyr i påse. Hon hade en blommig klänning på sig och håret utsläppt. Sen vaknade jag och grät, sen somnade jag igen.

Min pappa väckte mig imorse. "Hon har somnat in nu."

Det blir en tung höst...

Jag satt ute på vårat staket och pratade med mamma, jag hade min pyjamas på mig. Rutiga byxor och grå t-shirt, strumpor och tofflor. Det var något med den här dagen som inte stämde. Vad var det för dag idag? Några småflickor gick förbi med ryggsäckar och väskor. De flesta var prydda med någon nyckelring eller märke med härtan på. De skrattade och höll armkrok. Då slog det mig. Det är måndag, det är skolstart och jag sitter här nyvaken i pyjamas. För första gången i mitt liv, har jag ingen skola att gå till. Inga läxor att göra, inga prov att skriva. Ingen lärare som säger åt en att göra si och så. Nu får jag göra det jag känner för, nåja, till viss del. Men känslan jag kände var underbar, och skadeglad för den delen. Vissa vill säkert börja skolan igen, men det vill inte jag. Aldrig igen. Högskola, visst, men på mina egna villkor. Ingen annans.

Så, ha det så kul i skolan skitungar. Själv ska jag bara njuta. Elva år i skolan avklarat. No more.

Tar upp bloggen igen. Eller, ja... Prövar. Nu är det sagt. Dags för allvaret.!

Imorgon åker jag och mamma och hälsar på morfar på Hudiksvalls sjukhus. Ska ta med mig mascaran. Jag ska även kolla om jag får ge blod, men det är inte säkert eftersom jag tar mediciner. Det visar sig. I så fall så får jag en gratis macka! Gött! Sen sover vi i morfars hus och åker tillbaka till honom på dagen en sväng, efter det släpper mamma av mig i Ljusdal. Där stannar jag tills torsdag. Kalasar med, ja, "esteterna". Tror det blir roligt faktiskt. Jag har sett fram emot det ett tag i alla fall! Sover hos Josefin gör jag. Sen åker jag till Sveg igen. Och fortsätter med det gamla vanliga, inte för att jag har något "gamla vanliga" att komma hem till. Men man brukar ju säga så.

Blogga... Varför gör man det? Eller varför gör jag det? Det här måste vara en förjävla tråkig blogg att läsa. Själv skulle jag aldrig läsa den. Hur som helst. Sommaren har varit minst sagt händelserik. Mer om det skriver jag inte här. Jag mår i alla fall bra, bättre än jag gjort på länge faktiskt. Trots omständigheterna, vilket jag är glad för. Skulle inte vara så bra om jag satt och pissade på livet just nu. Nä. Jag mår bra jag. Stundvis jäkligt bra. Passar på medan jag kan! Man vet aldrig när det vänder. Jag har för övrigt avaktiverat mig från Arbetsförmedlingen. Jag tänker varken jobba eller praktisera, så jag tyckte det var onödigt. Jag väntar tills jag känner att jag klarar av det. Trivs bra som det är just nu. Så, efter lite skitsnack tänker jag lägga mig och lösa lite korsord. Se en film, försöka sova, gå upp och äta någonting, försöka sova, kliva upp och ta något smärtstillande, försöka sova, slå nävarna på kudden och gråta, sen sova! Det är inte så jobbigt som det låter dock. Det går ganska bra för mig ändå, nästan blivit en rutin det här, haha! Somnar vid allt från 2 till 5, vaknar klockan ett. Ut och går, springer, gymmar, tränar, tränar, tränar, klipper gräset, gymmar, duschar. Äter någonting proteinrikt med lite kolhydrater och kalorier. Ganska svårt när man inte vill äta kött... Men, jag mår bra! Så, hoppas alla andra stackare som läser den här dötrista bloggen också mår bra!

Återigen, VARFÖR bloggar jag? Äh. Jag bloggar när jag tycker att det ska bloggas bara! Simpelt.