Fröken Fredrickson

Uuuuh... Skulle kännas skönt att kräkas lite. Skulle inte ha ätit glass, nej nej. För mycket socker, för ont i magen. Ont i vaderna har jag också, trots att jag bara klippt gräset och gymmat? Jag börjar vekna. Dags för en veckas hårdträning. Springa, gymma, ut och gå. Mindre kolhydrater och kalorier, mer proteiner. Jag har sagt till mig själv att jag ska ha ett synligt sexpack tills min födelsedag... Ingenting är omöjligt. Men kanske inte på fem dagar. Snarare två veckor. Jo, sen har jag några byxor som jag inte kan ha längre. De går inte att sy in heller. Emma? Vill du ha dem?! Ett till mål jag hade tills på fredag var att väga 48 kilo, men det är i stort sett redan avklarat. 47 är min målvikt i övrigt. Tänk att jag har vägt nästan tio kilo mer. Uh. Blä. Fast själva vikten är ingenting jag lägger så mycket vikt i, det är hur jag ser ut och så som är viktigast haha... Ordskämt, oooordskämt! Jag tror att jag har fått in min blogg på fel spår här. Börjar nästan bli lite ytligt. Eller det kanske det redan är, eller har alltid varit. Ah. Shit, jag har verkligen jättemycket att skriva om. Och jag skiter i om ni tycker att det är jobbigt att läsa allt det här, även om jag tycker synd om er som slösar eran tid på en massa nonsens. Hur som helst, mina dagar har varit galet lugna, knappt tränat eller något. Riktigt soft. Jag har haft That 70´s Show-maraton med mig själv. Ritat en del. Läst. Löst Sudoku... Städat, rensat små lådor. Hittat en larv i min säng, varit rädd för att bli kidnappad av utomjordingar. (Dumma bok som spökar till det i hjärnan så där på kvällen.) Ja, jag har seriöst varit rädd att det skulle komma utomjordingar och föra bort mig. Klä av mig naken och köra upp en metallgrej i röven på mig. Sedan lämna mig i skogen helt apatisk. (Det var så det stod i boken i alla fall. Den heter Närkontakt av Whitley Striber. Och enligt honom och bokförlaget ska det vara en sann återberättelse av vad som hände honom när "främlingarna" lekte runt i hans anus.) Det skrämmande är att jag faktiskt tror på en del av det som skrivs i den. Okej, ALLT. Jag tror på allt som står i den. Samtidigt så känner jag en viss skepticism, det kan vara lurendrejeri också. Faktiskt. Jag som alltid har önskat att jag någon dag skulle bli bortförd. Han har sabbat hela min tro. Nu kommer jag att vara rädd i stället för att lägga på mitt finaste leénde och göra "V-tecknet". Attans. Attans, jag skulle verkligen inte ha ätit glass känner jag. Ångest, verkligen. Och magen, gigantisk. Som Kebnekaise. Okej, jag överdriver. Men det är det jag ser när jag står framför spegeln i bara trosor. Och om jag har trosor som verkligen är fula, typ ett par ljusgröna med höga kanter och slappt sittande så hälften av tyget sugs in i rövskåran, då känner man sig bara såå ful. Grotesk, skulle jag vilja säga. Jadu, jag och mina idéer, jag och mina fina kärleksgropar. Seriöst, jag kanske borde överväga att börja skriva krönikor och skicka in i tidningar? Vem vill inte läsa om någon okänd människas celluliter och utomjordingsfobi? Samt vulgära språk? Jag skulle inte tacka nej i alla fall. Jag tror att killar skulle ha väldigt svårt att motstå min charm. De skulle nog bli väldigt upphetsade av att läsa, väldigt ordagrant, om hur mina trosor "sugs in i rövskåran".

Nä, nu ska jag ta mig en glutt i marsmänniskoboken, och somna med skräcken i hjärnan och kniven i handen. Fast först måste jag BAJSA. Hehe. Nä, faktiskt inte just nu, men borsta tänderna i alla fall. De börjar nästan mögla. Så äckliga är de. (På grund av min egen lathet måste tilläggas.) Goder natter på eder alla. PUNKT.