Please hurt me.
Vi tar och välkommnar gamla Jennifer tillbaka. Vad fan trodde jag? Att jag skulle må bättre? Jag vill ingenting längre. Inte äta, inte sova, inte vakna, inte umgås, inte sitta här. JAG ORKAR INTE. Kämpa för vad? Leva för vad? För vem? Jag vet inte om jag bryr mig längre. Jag vet inte om andra bryr sig längre. Tar två sömntabletter och kan fortfarande inte somna. Värdelöst.
Älskade älskade Jennifer. Du gör MIG så rädd. JAG klarar inte att förlora dig också. Inte min syster. JAG gör vad som helst för
dig. Vi som helst. Sen vill jag säga till jennifers kompisar. Bäst fan för er
Att ni visar ätt ni bryr er ni. Annars jävlar.
det gör ondast att landa, när man inte har känt botten på ett tag. det blir så jävla ovant. eller liksom.. besvikelsen slår en som en hammare i bakhuvudet och man ba: okej, varför skulle jag en gång hoppas på något fint när det ändå alltid tycks sluta såhär? men ja, man måste slå i botten för att kunna börja färdas uppåt! man måste våga tro, för att varje gång man försöker simma uppåt, går det snabbare och snabbare att ta sig upp till ytan.
jag är i ljusdal nu, så om du orkar så vill jag gärna ses. om du vill kan jag ta en buss (om det finns nån sån?) och hälsa på dig. för jag tänker på dig ofta, ofta.
kämpa. <3
Jag älskar dig jennifer. Fyra ord som betyder så mycket. Som betyder allt. Jag må vara klumpig med ord. Men inte min vänskap till dig. Den är aldrig klumpig. Den är hård som granit.
