Fröken Fredrickson

I lördags.
Då bar jag runt våran jättetunga stege runt mer än halva huset.
Ställde den mot väggen.
Och klättrade upp.
Tvekade innan jag tog sista steget. Sedan la jag mig ner på taket och tittade rakt ut i ingenting.
Jag hade bestämt mig för att se ett stjärnfall. Jag visste att jag skulle se ett.
För om man bara tittar på riktigt, så ser man ett.
Och det gjorde jag.
Och då visste jag mer än någon annan.
För jag såg det.
På riktigt.