Snön faller, jag med.

Igår var en förvånansvärt jobbig dag. Jag hade inställningen på att inte gråta. Pfft. Det gick ju bra. Jag hatar att gråta när folk ser. Jag har inte gjort det sedan de första två dagarna efter att hon dog. Sedan har jag inte förstått att hon faktiskt inte finns längre. Förns igår. Då brast det. För ett tag i alla fall... Det var en väldigt fin dag ändå, all släkt, många som jag aldrig träffat och några jag inte sett sedan jag var liten. Mormors yngsta syster var där. Hon var så lik min mormor, hon luktade till och med som henne. Det var konstigt, eller det kändes konstigt. Fler märkliga saker hände igår. Eller två i alla fall. Sune, mormors man, såg att hans orkidé hade fått knoppar, igår av alla dagar. Och jag hittade min ring som jag fått av mormor, som jag letat hur länge som helst och igår, bara sådär, så hittade jag den. Den betyder väldigt mycket för mig. När mormor gav den till mig berättade hon att hon fått den av en pojke som tyckte om henne. Han hade ristat in sitt namn i den "LARS". Det är en silverring med fyrklövrar på. Den är väldigt sliten och nött, men jag tycker om den väldigt mycket.

Senare på kvällen/natten, så satt jag i mitt fönster med fötterna dinglandes utanför och lyssnade på Elvis- In my father´s house. Jag grinade och snorade ner ett par strumpor i brist på papper. Det var både fint och hemskt. Tårar är som regn, efteråt så känns allt så bra...

Jag fick ett sms av mamma idag, hon och pappa är hos morfar nu. Hon skrev att han har en, kanske två, dagar kvar. Att "leva". Åh. Nog tjatat om det här nu. Det snöar här förresten. Förjävligt. Helt jävla förjävligt.

Kommentarer
Postat av: Ma

Låter som en ring med mycket kärlek i. Även Hennes kärlek till dig...

2010-09-24 @ 21:04:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0