Fröken Fredrickson

Molly mår bra. Hon mår -som mamma sa, "oförskämt bra".

Jag hatar att vara såhär. Upp, ner. Ibland från dag till dag, ibland minut till minut. Mitt humör svänger enormt mycket. Oftast så mår jag dåligt. Men ibland kan jag ha några sekunder då allt känns på topp. Och ja, jag menar verkligen sekunder. Jag blir knäpp på det här. Varför hjälper inte min medicin?

Jag var till en läkare i fredags. Jag hade så fruktansvärt ont i magen. Det togs blodprover, varav ett jag fick svar på direkt, men det var ingen fara. Nu väntar jag att han ska höra av sig så jag vet om det är njurarna som spökar. Eller gallan. Who knows... Och min självkänsla/självförtroende är typ jättejävlasämst. Det jag ser i spegeln är en degklump.

Molly har fått en tumör.
Imorgon ska hon operera sig. Jag är orolig.

Jag och mamma ska åka upp till veterinären i Hede. (Eftersom de inte gör ingrepp och liknande här i Sveg. Och Hede ligger mer centralt här i Härjedalen.) Jag tänker på när våran förra hund, Oscar, dog. Vi var upp till veterinären och han kom aldrig hem igen. Jag tänker på honom nästan varje dag, och saknar honom lika mycket. Så jag vill verkligen att Molly åker med oss i bilen hem till Sveg igen.


Jag och min bästa vän.
Vi sitter i köket tillsammans, på varsin stol. Hon ligger med huvudet på bordet, och jag med näsan i korsordstidningar. På dagarna, då alla klivit upp utom jag, då går hon till mig och sover. När hon märker att jag vaknar då spritter det i henne. Hon gnider huvudet mot sängkläderna, lägger sig raklång med bakbenen rakt ut, gnyr och pussas. Så som hundar pussas.

Alltså. VARFÖR. Och varför igen. Jag vill på Peace and Love, tro det eller ej. Bob Dylan <3 FJORTISKÄRLEK!

Äh, jag kan lyssna på honom på Spotify. Funkar lika bra det med egentligen. Jag är ingen såndär kändiskåt människa som gråter när man träffar sina idoler. Jag vet för det första inte om jag har någon/några. Nej, jag är nog inte så bitter trots allt. Jag är inte en sådan som skulle dö om jag var tvungen att leva utan musik. Im happiieee anyway!

Jag känner mig isolerad och osocial. Eller, jag ÄR isolerad och osocial. Jag har ingenting att sträva efter. Förutom perfektion. Den strävan går så långt att det blir till en skada. Det ÄR en skada. Eller, jag skadar mig själv. För att jag inte kan vara perfekt. För jag blir arg på mig själv. "Du är värdelös ingen tycker om dig du har inga vänner du förtjänar ingenting bra sluta gnälla din patetiska lilla äckelfitta". Yes. Hejdå.

"She was lonely, and tired, and sad
So she sits in her room drinking coffee all day
It was bad, it was bad, it was bad

She puts on her headphones and closes her eyes
Where she's safe, she is safe, she is safe"


-

Jag har fjärilar i magen. Riktiga. Jag hatar dem. Dö fjärilar, dö. Ingenting känns bra. Naaaaaaada. "Vad gör du imorgon?" Jag vet inte ens när det är morgon för det första. För det andra kanske jag inte ens lever då. Jag kanske får ett plötsligt nervryck och springer in i en bil. Eller så kanske jag får hjärnhinneinflammation. Vem vet?

Åh, detta inlägg kan bara ledas till en sak: Politik. Japp.

Vi klagar på arbetslösheten. Vi klagar på att det inte finns några jobb. Att vi knappt har råd att leva. Men att vi precis på gränsen klarar oss, så pass att det blir en ruta av toalettpappret kvar till godo. Att försörjningsstödet är sista anhalten.

Välfärden är snart ett minne blott, och alliansen för oss närmare till fattigdom och rikedom, men ingenting däremellan. Klyftorna blir så stora att vi inte kan hoppa över till den gröna sidan. Vi som inte hann med tåget, vi får stanna kvar och leva på de välgödda moderatsvinens äppelskruttar.

Och rikemansfolket klagar på fattigmansfolket. De får skylla sig själva om de svälter. De får skylla sig själva som är lata och inte arbetar.

Och fattigmansfolket klagar på rikemansfolket. De tror att vi kan skaffa oss en förmögenhet av att slicka damm. Att vi kan leva på noll. De är högfärdiga påfåglar i sin egen bur, och håller egoismen hårt i hand.


Detta är min version.

Såhär vill jag se ut.

En spricka öppnades
och helvetet med alla dess lik
vandrade över till vår sida

De var fast besluten om att klamra sig kvar.

För första gången på länge har jag lust att festa. Dricka alkohol och bara vara galen. Men så vart det inte. Men nästa gång, då ska jag göra som jag vill. Precis som jag vill.

För ett tag sedan sydde jag ett kuddfodral.

Åh, äsch... Vad ska jag göra med mitt liv egentligen? Jag ägnar större delen av dagarna åt att tänka ut någon vettig plan, men jag kommer inte på någonting. Det finns så mycket jag inte vill, och så lite jag faktiskt vill. Jag är petig, jag vet. Men jag tänker inte slösa tid på något jag inte gillar. Viljan är det enda som får mig att få fingrarna ur arslet. Så om jag gör något jag absolut inte tycker om. Då kan jag lika gärna dö. Faktiskt. Jag gör som jag vill och så är det så bra med det. Folk får säga att jag bör anpassa mig till vad som finns och vad som är möjligt, men det tänker jag aldrig göra. Jag gör det som känns rätt. Och om regeringen skulle upptäcka att jag bara sitter framför datorn med pyjamas på hela dagarna, och vill försätta mig i någon form av "jobba, annars hamnar du på gatan, oavsett hur dåligt du än mår. Här gäller bara en för en, inte alla för en och en för alla. Vi tänker bara på oss själva och alla andra kan lika gärna ruttna och dö om de ändå inte bidrar till samhället." då drar jag fram revolvern och skjuter de jävlarna. Eller så smiter jag ut i skogen i en liten stuga och mjölkar kor till förbannelse. Faktiskt så skulle det inte vara helt fel, att bli en torpare. Sitta och njuta av naturen, hugga ved, nacka höns och svära åt att fiskarna aldrig nappar. Vem vet, det kanske är det som är mitt kall här i livet?