Fröken Fredrickson

Jag lever. Hejhej.
Jag har aldrig varit avundsjuk på folks liv förut, jag har alltid tyckt att det varit grymt onödigt och en smula patetiskt. Faktiskt. Men nu, nu skulle jag vilja byta det med någon, inte någon som i någon speciell utan bara någon. Eller att bara få synas lite, höras, inte vara så tyst och grå. På 10an som det så vackert kallas, där är jag nog den enda som sitter på mitt rum och gömmer mig hela dagarna. Jag har ingen större glädje av att prata med någon, jag vill bara inte synas eller höras. Jag gör det jag är bra på och jag är bäst på att gömma mig.
Jag hoppas och håller tummarna i min ensamhet att denna elchocksbehandling ska fungera. Det enda jag märkt av är att mina humörsvängningar blivit ännu värre. Och jag tycker synd om människorna runt omkring mig som får dras med mig dagarna i ända. Bittra, sura och hopplösa mig. Som för några sekunder kan känna livets mening fara genom kroppen. Men det går över lika snabbt. Idéer sprutar som fontäner för att sedan kännas superdåliga och helt värdelösa. Skratta ena minuten, gråta andra. Gnälla, skratta, tjata, hata, gråta, skrika av ren frustration. Inte ens känna igen mina egna föräldrar eller ens veta att mitt rum är just mitt rum. Jag har aldrig trott på elchocker och kommer inte att göra det heller. Om inte ett mirakel skulle inträffa och jag helt plötsligt är glad en hel dag, eller ledsen för den delen, utan att pendla mellan de två på några minuter. Vi får se, vi får se... Vem har rätt? Jag eller läkarna?