------------------------------

Hon stod där på den korsande grusvägen ett tag, kände på sig att de som redan var döda, var något hon skulle följa efter. Försommaren som var på ingång ingav henne en obehaglig känsla, dålig. En dålig skräckinjagande känsla, sakta svämmande över dess kanter. Hon kunde tala om vad de små virvlarna på gruset var, varför fåglar kvittrar, men hon kunde inte tala om den överväldigande hettan hon kände som lurade bakom horisonten. Hopkrupen som en tanig, men ändå stark varelse. Med orange, stripig päls och röda pyrande ögon. Hon kunde inte tala om sina drömmar. Så levande, så döda. Som låtit henne vara vaken ett flertal gånger under de tre gångna veckorna. Drev henne stundtals till vansinne. Vansinne över att ensam behöva genomlida värsta sortens paranoia. Hon kunde inte tala om de plötsliga tårarna som kommit en morgon utan anledning. Som sved i ögonen. Hon kände en vind, som ännu inte hade börjat blåsa, fara som en pil genom hennes hår, hon kände dess doft av vansinne.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0