Fröken Fredrickson

Jag går med en tung väska bärandes på axeln. Det är mörkt ute och bruna löv faller ner på backen. Ett träffar mig på axeln och virvlar vidare bort mot mörkret. Det regnar, men inte mycket, bara tillräckligt för att få min röda kappa lite smått prickig. Jag passerar några radhus, kollar in genom alla fönster jag kan se. Mitt ansikte börjar bli kallt, och kinderna röda. Ånga kommer ut genom munnen när jag andas ut.  Just nu vet jag att hösten kommit för att stanna. Framför mig ser jag ett välbekant hus, kollar in genom fönstret och ser min morbror sitta inne i värmen och kolla på TV med sin sambo. Rullgardinerna till mina kusiners rum är nerdragna, de sover. Klockan är mycket. Det värker i ena axeln av att väskans rem skaver mot den, men jag vet att jag snart är hemma. Jag börjar gå lite snabbare upp för den lilla backen, känner ett plötsligt sug av att stampa ner foten i en vattenpöl. Samtidigt kan jag kan känna doften av skorstensrök och surnat gräs. Grannens hus börjar närma sig, jag undrar om hon sitter där själv. Ja, det gör hon… Med endast några få lampor tända. Och där, i hallen, hänger en tavla på en vätt som jag gjort för några år sedan. Det var en höst, det kommer jag ihåg. Hon samlar på vättar för hon tror att det betyder tur att ha många av dem. Jag kan snart öppna den svarta smidesgrinden till vårat hus… Bara några sekunder kvar, bara lite till…

Det här är säkert helt åt fjandinn fel... Man ska säkert inte skriva såhär. Gah!