Fröken Fredrickson

Magra händer vred sig runt halsen, kvävde luftvägarna. Rev upp kött. Blod, sipprade, flödade ner. Hon skrek av panik. De kväver henne. De gav henne ett stort svart hål. Ingenting. Grep tag i hennes hår, slet bort stora tussar. Blodiga stora hårtussar. Snart skulle det inte finnas något kvar av henne, förutom ett tomt skal. Ett skal av hat och ilska. Ett skal av hopplöshet och ensamhet var det enda. Det kvarstående. Flera smutsiga händer och spruckna naglar grep tag i hennes kropp. Drog ner henne mot den leriga marken. Den var blöt och kall. En spades skaft fick hennes revben att knäppa till. Hennes fingrar var brutna och uppsvullna. Hon kunde längre skrika. Det enda ljud som kom ut från hennes mun var ett svagt rosslande, lite halvt gutturalt ljud. Det som fortfarande fungerade var hennes tankar. Hon visste att hon inte skulle överleva, ångrade saker hon gjort och inte gjort. Ångrade att hon aldrig älskat någon fullt ut.


Åh. Jag kan inte lägga mig. Igen. Det börjar bli som förut igen, och det är inte bra...