Fröken Fredrickson

Emma har en SNYGG rumpa, en vältränad rumpa. Finaste formen är den i. Hennes lår är slimmade och nästintill omöjligt lena. Jag älskar när hon har på sig tajta klänningar och kjolar, shorts och byxor. Jag har alltid varit avundsjuk på hennes kropp. Hennes armar, hennes mage, och framförallt hennes rumpa. Jag skulle göra vad som helst för att få en kropp som hennes. Men jag nöjer mig med att kolla på hennes, ibland klämma lite på rumpan sådär sexistiskt som män brukar göra. Jag beundrar henne. Hela henne. Emmas personlighet, hår, ansikte, skratt, humor, mammarollen hon ibland tar på sig, hennes amerikanska uttryck, allt. Hela henne. Och hon tror att jag tycker att hon är tjock. Det gör jag inte. Hon är så galet perfekt. Och jag tänkte att de där byxorna minsann skulle klä henne. Och att hon skulle bli glad över dem. Men det vart hon inte. Hon tyckte att jag var elak. Jag kunde inte ha dem, för att jag blivit smalare. För jag vill också vara lika vältränad som henne. Men jag är mindre än henne, kortare, och kan inte få samma muskulatur som henne. Jag har blivit kallad tjockis av vänner, haft ångest över det. Det gör ont. Även om de som säger det inte vet hur hårt det tar i hjärnan. Så att säga det till någon annan skulle aldrig falla mig in. Därför blir jag så ledsen över att Emma tror att jag vill förolämpa henne på detta sätt.