Fröken Fredrickson

De senaste dagarna har jag önskat mig en sak som ingen kan ge mig. En människa som stannar livet ut, en pojke, en att dela allt med. Att skratta tillsammans med, att gråta med, att gräla med. Att älska någon så det gör ont. Och bli lika älskad tillbaka. Men det känns som en dröm, ni vet som när man var liten och ville bli någonting helt fantastiskt men man aldrig blev. Det här är något jag sällan pratar med någon om. Om min längtan. Det är det enda jag vill. Det enda jag ser fram emot. Målet med mitt liv. Jag tyckte att det var pinsamt att nämna sånt här förut. Men vad tusan, det måste komma fram. Det är just det jag jobbar med i mitt liv nu, att hantera och visa känslor. Att förstå andras känslor och hur jag ska bemöta dem. Oh, well...

De senaste dagarna har jag "gått" (haltat, glidit, ålat, krypt) runt med en fruktansvärd smärta i vaderna. Jag har aldrig haft så ont i benen någon gång. Det är musklerna. Bah, jag hatar det. Inte alls vad jag önskat mig. Nu skiter det sig med träningen några dagar framöver. Men det kanske är vad jag behöver, vila ut och ta en paus, stanna upp och se mig omkring. För idag har jag haft en utomordentligt trevlig dag, jag och min familj var på Svegs galet fina konditori och fikade. Jag och min bror spelade sånt där fotbollsspel med gubbar som sitter fast på järnpinnar. Sedan har jag bara suttit still och slappat, kollat på Indiana Jones och ätit popcorn. I helgen köpte jag till och med en påse med lösviktsgodis. Det var himla länge sedan. Men jag har upptäckt att jag faktiskt inte tycker om godis längre. Bakverk går an, men inte sliskiga godisar. Inte ens choklad. Oh, well... Nu sätter jag punkt på det här inlägget innan det blir en mindre novell av det hela.