Polarisen
Där är jag.
Bygger en koja med mina barn under köksbordet.
Det blir jag.
Ligger på taket och drömmer mig bort. Sitter i fönstret och dinglar med fötterna.
Det gör jag.
Det är jag, och det är det bästa jag har. Att jag saknar lite signalsubstans i hjärnan gör mig inte sämre. Men just idag, så har jag känt mig ensam och utstött. Blockerad. Mest av allt ensam och ledsen. Och tom. Det saknas människor. Levande och döda. Och jag har ingen rätt att klaga och gråta och känna mig ensam, inte enligt mig. Nu ska jag äta tomater, jag är hungrig. Jag kanske ska sova också. Men det var då skitsamma.
Så här rolig kan jag vara.
Jag finns. Jämt. Du har mitt nummer, ring när som helst. Kom hit när som helst. Älskade syster. <3
men kom hiiit!! tycker jag du ska göra. bums.
Jag hatar att du bor så långt borta och att det ska kosta massa jäkla pengar. Jag hatar att malin bor så långt borta med...Vi kan bygga en koja tycker jag, istället för ett hus, ute i skogen. Fast vi får inte vara där på natten, för då blir jag rädd för den dumma filmen igen....
Hjärta er! <3
Imorgon åker jag till Ljusdal och sover där! Då kan vi leka! När är du i Ljusdal Sophie? Jag ska pricka in någon helg då vi båda är där <3
Och Mirja, jag var hur nära som helst att ringa dig igår natt/morgon. Men jag kan bara inte, jag vill inte störa. Speciellt inte mitt i natten, haha! Jag älskar dig <3
Men älskade hjärtat. Du SKA ringa mig. Så fort det är något. Jag finns här precis som du finns för mig. Jag älskar dig<3
aldrig, typ :( nej men.. jag vet inte. det ligger så långt fram att jag inte vet än! men jag hojtar till.
