Fröken Fredrickson

Jag känner mig som när jag var yngre. Sådär ensam. Ingen pratar med mig, alla kollar bort. Kommenterar allt det som är negativt om mig. Tyst, blyg, kort, röd tomat, dvärg, liten som en mus, glasögonorm, konstig, cp, fitta, hora, ful, värdelös osv. Skrapar bort mitt ansikte från klassfoton, skriver någonting smärtsamt. Knuffas. Stänger mig ute. Skickar lappar om mig. Skriver lappar till mig. "Vi kan inte vara med dig idag. Vi håller på med den där hemlisen fortfarande". "Vi vill vara för oss själva" och så vidare. Går genom den där jävla korridoren, "haha, de i åttan blir visst bara mindre och mindre". Men jag var inte döv. Det klassiska, blir vald sist på idrotten. Och ingen passar, fast det gjorde mig ingenting, jag var ju ändå värdelös. Skulle träffa mig själv med bandyklubban. Blir frågad varför jag är så kort. "Är inte din pappa lång?". Sitter alltid själv på lektionerna. Jag hade två "vänner", men de satt aldrig bredvid mig. Jag satt själv och ritade. Jag lyssnade inte på lektionerna. Jag förstod ändå ingenting, för jag var ju dum i huvudet. Jag var störd. Är störd. Jag ritade monster och hängda gubbar. Jag ville skrika och skjuta alla, men det kunde jag inte. Jag gick till skolkuratorn, vart bortglömd var och varannan gång. Hanns inte med ibland, för morgonfikat prioriterades. Det gjorde ont. Jag började skolka. Orkade inte med. Jag ville inte höra och jag ville inte se. Jag var nyfiken på döden. Men mest ville jag bara skjuta folk. Och det vill jag fortfarande, fast jag kan inte.

Ja, jag är bitter. Men det finns nog en anledning. Ja, jag är hatisk. Och det finns fan en anledning.