Clownen Ingenting
Jag drömde om en clown. Han hette Ingenting. Han var elak, sjukligt elak. Slår, biter, river, krafsar och klöser, mördar. Han kommer varje natt numera, hälsar på och säger hej. Vill tala om att han finns. Enligt mig gör han inte det, då hans namn trots allt är Ingenting. Men något får mig att tro att han ändå, på något vis, gör det. Clowner anses vara farlig och skrämmande, elak och så, du vet. Men det tycker inte jag. Inte än. Men något får mig att känna motsatsen.
Ingenting, så var namnet. Han vill bara säga hej, tala om att han finns. Säga till mig att något vidrigt snart kommer att inträffa, något fruktansvärt, avskyvärt. Min hjärn-clown som jag nu kallar det, han är ond. Så förjävla ond. Men jag förnekar det. Clownen Ingenting, han är konstig. På ett sätt gillar jag honom, på ett sätt inte. Han får mig att må bra, för en stund. Han får mig att må dåligt, för en lite längre stund.
- Hej, nu är jag här, viskar han med en hes röst som får kroppen att spänna sig, må en smula illa.
- Hej, svarar jag. Med en osäker röst, likt ett barn när den vet att den gjort något fel. Lite skakigt sådär, du vet. Eller du kanske inte vet? Det kanske bara är jag som överdriver, vad vet jag. (Ingenting.) Nu är det dags. Nu ska det hända och ske. Jag mår illa, så fruktansvärt illa. Det vänder sig i tarmarna, i maggropen sådär. Långa, smutsiga naglar. River, krafsar och klöser. Mördar. Men inte mig, åhnej. Allt utom mig. Alla runt omkring mig. Japp, så är det. Förlåt, jag kan inte hindra vad som komma skall. Så är det.
Ingenting hälsar och säger:
- Snart är det din tur.
Medans jag ser på. Medans du sover. Det är inga trick, och inget fusk. Ren och skär ondska. Fast ren och andra sidan, var väl att ta i. Skär, det kan stämma bättre. Eller river? Och om inget vore som förut, så skulle det här ändå hända. Om det vore som förut, då skulle jag dragit i mungipan. Gjort fula läten med munnen, vad de kallar skratt. Det skulle vara en dröm av ett annat slag, en av de bättre versionerna av verklighetens grymhet. En varm ilning genom kroppen. En av de bättre versionerna. Men nu är det inte längre en bättre version. Nu är det så att långa naglar river i ens själ. Inte bara min. Den går från själ till själ. Snart är det din tur. Att leva som man lär, att dö som man levt. (Synden straffar sig själv.) Det är vad Ingenting menar, utan att säga det. Genomborrar hjärtat med en nagel, likt en rasp. Smuts som förorenar det, och förintar det. Tomrummet efter hjärtat fylls med, just det, Ingenting. Med ett stort i utan prick. Det sa Ingenting till mig. Han sprattlade till som en fisk utan vatten, dunkade sitt huvud mot väggen. Ett sår blottades på hans kala, leverfläckiga skalle. (Så länge det inte är kroppens mittpunkt.) Det var en sida av honom, hat, sorg, vrede, saknad. Som aldrig setts förut. Clownen Ingenting har inget hjärta, men ett tomrum som väntar på att fyllas. Han är elak, sjukligt elak. Han är rädd, sjukligt rädd. Ja, rädd och elak. Det är Ingenting. Clownen, Ingenting.
Jag har skrivit mer, den ska lämnas in på svenskan. Klockan är nu 00.17 och jag ska upp om några timmar. Då bär det av till Stockholm med estetklasserna. Gissa vem som somnar först på bussen imorgon. Inte jag.
Jävla bitterfitta.
Hejdå.
